Jag lever - om det mot all förmodan var någon som trodde något annat!

Operationen i tisdags gick över all förväntan. Kirurgen varnade att första dagarna efteråt skulle bli "ett rent helvete" och skickade med mig så väl bedövningsdroppar som starka smärtstillande. Men jag - som har norra Sveriges lägsta smärttröskel - har stått ut riktigt bra...

Själva operationen var snabbt avklarad. De tejpade för höger ögat, bedövade vänster öga, tejpade undan ögonfransar, fäste upp ögat med små hakar, bedövade mer, satte en liten kopp på ögat och hällde i alkohol. Då blev det svart. Nästa gång jag såg höll kirurgen på att peta bort det yttersta lagret på hornhinnan med ett verktyg misstänkt likt det mamma petar folk i tänderna med. AJ. Eller, jag kände ju inget men det såg ut att göra ont..
Efter det fick jag komma in under lasern och kirurgen sa åt mig att titta på ljusskenet, samtidigt som han tog ett stadigt grepp runt mina kinder för att jag inte skulle få för mig att smita.. Sen blixtrade lasern igång och det kom ett lufttryck mot ögat samtidigt som det sprakade och luktade... bränt. Som i ett solarium ungefär. Min brända hornhinna, hann jag tänka innan det var klart, lasern tystnade, kirurgen petade tillbaka yttersta skiktet av hornhinnan igen, den andra kirurgen tittade och godkände. Det droppades kortison och antibiotika och sedan lade de på en bandagelins ovanpå alltihop. Efter det rullades jag ut, de bytte tejp och gjorde samma sak på höger öga. Det var läskigare eftersom jag visste vad som väntade...

Efteråt fick jag ligga på britsen och vila lite innan jag fick gå ut och titta på tavlan. Och se på sjutton, såg jag inte redan mycket bättre?!
Jag fick smärtstillande att "fasa ut bedövningen" och sedan fick jag gå ut till pappa som ledde mig ut på stan och upp i parkeringshuset. Ungefär där fick jag sluta ha ögonen öppna, för det var så ljust, så ljust..
Sedan dess har jag mest;

- legat i sängen och blundat (80% av tiden)
- lyssnat på en deckare på talbok
- fått droppar av min doktor (pappa går ronden åtta gånger om dagen!)

- ätit smärtstillande men klarat mig ganska bra och kunde sluta med dem redan i torsdags.

- ätit mat som var färdigskuren i små bitar. Med sked. Blundandes.

Jag har haft förträfflig service - pappa som rondar och pysslar, hunden som ligger brevid sängen och katten på magen.

Jag ser. Inte så bra som med linserna - men mycket bättre än jag gjorde utan. På tisdag ska jag på kontroll för att se om jag är betrodd att köra bil.

I torsdags var vi in till stan igen och de tog bort bandagelinserna.
Jag läste för pappa när vi gick genom stan - "Filmstaden!" och titta "Clas Ohlson!" och "Hissen får inte användas i händelse av brand!" och pappa vojjade och tyckte jag var duktig.. :) Från att inte ha sett handen framför sig så är det ett klart framsteg...

Nu måste jag blunda lite tror jag!

Kram på er!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fortsätter att leva livet på : http://www.linaleverlivet.nu, välkommen! ...

Nu har jag bestämt mig.   Från och med nu är denna blogg nedlagd och ligger bara kvar som minne.   Tack för 3,5 fina år, tack för alla kommentarer, tack för uppmuntran när livet varit jobbigt, tack för att ni gjorde mig upprörd nog att kliva ...

Ju mer jag tänker på det, ju mer övertygad blir jag att bloggen gjort sitt. Den går på grym tomgång.   - jag kan inte berätta något om mitt nya jobb (eller åtminstone väldigt lite)- hur kul är det för er att läsa om mina fyrtioelva svängar på c...

43 kvadratmeter bostad är fixad i stora staden från mitten av juni.   Åh! ...

Just nu är det väldigt många bollar i luften, hela tiden, på jobbet. Roligt! Drar strax iväg på planeringskonferens, ska bli spännande. Kanske jag får ännu mer att göra? :)I övrigt har jag huvudet fullt av snurr i vanlig ordning, vill gärna komma...