Nyss hemkommen från något som hade kunnat vara en fin promenad i solen. Tyvärr var det ingen söndagspromenad utan en högst allvarlig situation.
I torsdags gick en man från sitt hem och var försvunnen sedan dess. Mobilen kunde pejlas fram till torsdag kväll och sedan upphörde alla spår. Hemvärnet arbetade med skallgångskedjor, polisen hade helikoptern i luften men inget resultat. Frivilliga sluter upp, bygden går man ur huse, mattanterna på ålderdomshemmet servar med kaffe och bullar.

Vad svarar man när gamla plutonschefen strax före midnatt slänger ur sig frågan, kan du? Orkar du vara där till kl 8 i morgon?
Man säger ja. Självklart. Går ut i hallen, plockar fram m90:n, packar extra sockor och regnkläder, ställer klockan på ringning och går och lägger sig.

Det är bara att gå till sig själv. Hade det varit min pappa hade jag varit outsägligt tacksam över varenda en som stod utanför brandstationen klockan åtta den där soliga söndagsmorgonen i januari.

Vi betade av olika områden, klängde utmed branta bergsknallar och kikade i varenda uthus, hundpatruller fortsatte att söka.
Nu gick det inte riktigt vägen den här gången, utan mannen påträffades död vid elva-tiden. Samtidigt är det en lättnad för alla - att hitta är att få veta vad som hänt. Att inte hitta är att gå i ovisshet och inte kunna sörja fullt ut.

Tankarna går till de anhöriga.