Livet har varit tämligen grumligt sen sist.
Jag har haft fel på fokuseringen, har jag insett, ögonen hänger inte med, ställer inte om sig, fokuserar dåligt. Så jag var lite deppig här och tänkte att nu går väl allt åt helsike, ny operation och konvalecens och kanske går Kosovo åt pipsvängen också.

Men så slog jag upp mina blå i morse. Tittade i taket. Tittade ut i vardagsrummet. Blinkade. Tittade igen. Vad i...
Över natten har livet blivit skarpt igen. Tjoho!
En efterkontroll hos optikern gav mig beskedet jag ville ha, ögonen läker fint (vänster öga lite sämre - skrovlig yta på hornhinnan - måste dubbla kortisondosen ett par veckor) men jag ser så bra att jag ligger högt över normalkurvan för hur mycket man ska se veckan efter operationen.
Det tackar vi särskilt för! Fritt fram att tuta och köra också.

Så en väldig massa kortisondroppar, en efterkontroll till här i stan, och en sista check av kirurgen i Stockholm innan Kosovo, sen är jag all set to go. Nu ska jag ut och köra bil. Så trafikanterna i stadens utkanter varnas härmed; jag ska ut och ratta för första gången utan varken glasögon eller linser.

I morgon börjar jag jobba igen. :)