Vad ska man säga? Det här var en... intressant vecka.
Efter tisdagens sängläge fick jag frossa på natten, svettades och frös om vartannat. Suck. Urinvägsinfektionen övergick hastigt och lustigt i vansinnigt ont i halsen. Hm.
Onsdagen blev det sängarrest - sjuksyster tittade på mig och konstaterade att jag inte kunde återgå i tjänst förrän febern gått ner. Höpp. Dessutom bjöd hon på det inte helt muntra beskedet att det förmodligen skulle bli sämre och kräva provtagning framåt fredagen.
Så då fick jag titta i taket hela onsdagen också.
Janssons sväng till Ica Maxi gav mig glass, som avnöjts till "Grey´s" invirad i Knugens filt. (Thanx Janssonmeister!)

På torsdagen fick jag sitta på kontoret och pyssla med papper, pärmar och telefonsamtal. Febern rasade på - hölls i schack med Ipren.
Hade skoj, umgicks med alla på kontoret och fick heta förnamn i stället för efternamn hela dan. Skumt.

Men i morse insåg jag att jag inte var ett smack bättre. Halsen var svullen på både in- och utsidan, jag kunde fortfarande knappt svälja och febern var likadan. Skräp. Så jag ringde vårdcentralen, som först sa att det var "virus - gå och lägg dig och vila, det löser sig självt" men sen ändrade de sig och slussade mig vidare till distriktssköterskan, som gav mig en tid hos en läkare. Fick låna en Volvo av kapten B och slirade dit.
Och tjolahopp - så kom jag ut med ett nytt antibiotikarecept och dom; halsfluss. Dessutom var jag röd i örat så det "kan ju vara en öroninflammation på gång också... Som tur är så är det samma medicin..!" Jippi!

Mitt immunförsvar har sagt upp sig. Nu ska jag bädda ner mig i min EGEN säng, under mitt EGET duntäcke och titta på Anna Pihl och käka antibiotika och försöka bli frisk!