Vilken GRYM helg jag just haft!!
Heeelt galet!

Jag ska berätta mer, bara jag får duscha av mig det värsta och stoppa något i magen samt hänga upp ungefär två ton blöta kläder...

Övningen igår gick bra. Nej, jag kom inte hem på kryckor!
Min fot höll tackvare Stadiums tejp och stadiga Magnumkängor.
Det verkar äntligen gå åt rätt håll med fotskrället.

Men att köra på isiga skjutfältsvägar var ett äventyr, det var blankis och det är inte precis dubbdäck på terrängbilen om man säger så.
Fem ton terrängbil som börjar kasa på isen, det är då man måste ha tungan rätt i munnen och hoppas på det bästa...

Kvällen blev en höjdare, vi var åtta personer som umgicks hemma hos mig, roligt att träffas i civila kläder. :)

Idag börjar jag känna mig lite förkyld, har regn och grått väder utanför och ligger helst i sängen. Ska ta mig upp och gå ner på stan och styrketräna på eftermiddagen tänkte jag. Sen laga matlådor så jag har i frysen nu när jag börjar jobba. I morgon är det dags!

Kan inte riktigt förstå att jag varit hemma och haft semester en hel månad! Vart har tiden tagit vägen!?

Nu har jag på alla vis försökt förebygga en hemkomst på kryckor från den här övningen också.
Det bådar gott eftersom jag den här gången "bara" ska köra, jag ska inte ut i skogen och rumla i mörker med en massa packning.

Foten är tejpad, lindad, nedstoppad i raggsockor och en stadig känga.
Jag är utfodrad med yoghurt, musli och knäckemacka.
Kläderna ligger framme i hallen.

Vi ses i centrala stan idag, jag är hon med stora gröna terrängbilen...
Gå på stan en lördag fick precis en heelt annan vinkel.

Ikväll kopplar vi av med lite party här, innan utgång.
Grannen vägg-i-vägg hade brakfest igår så tavlorna skallrade på mina väggar.

Men jag blir inte arg - jag blir kvitt. :)
Ikväll, till exempel.

Ha en bra dag!

Så har jag äntligen tagit mig hem.
Fått upp packningen från bilen och fått både mat och dusch.
Härligt värre.

Allt detta är dock lite knepigt när man går med kryckor, kan tilläggas.

Ja, vad var det som hände egentligen?

Vi hade en fin helg, halvrassligt väder till trots. Fredag kväll kom vi fram till regementet, vi fick ut sista utrustningen vi skulle ha och jag kom i "säng" kl. 00. Sängen bestod av ett liggunderlag i ett pentry i ett hus på skjutfältet. Sovsäck och hörselkåpor åkte på och sen sov jag rättså gott.
På lördag morgon klev vi upp kl 5 och drog ut till vårt ställe som vi skulle bevaka/spana/bygga observationsplats på. Riktigt fint fick vi det!
Där blev vi liggandes och spanade till efter mörkrets inbrott, då fick vi en himla fart därifrån, för då började fienden vara lite väl närgångna, utan att hitta oss, dock.

Vi tog oss fram, tung packning till trots, genom stenig, blöt mark i mörkret, vadade över diken och genom tät granskog, vi tog några små raster under tiden som chefen navigerade. Allting gick fantastiskt bra, tills vi kom ut på ett gammalt kalhygge fullt med sly. Och sten. Jag klev snett på en sten, tappade balansen på grund av packningen, foten small till, det gjorde djävulskt ont och jag ramlade raklång baklänges i buskarna. Aj aj aj.
Gruppen var direkt där och höll foten i högläge på alla möjliga vis, höll hårt om den för att minska svullnaden (och det gjorde duktigt ont!!) och lindade foten efter konstens alla regler, utanpå kängan... :)
Jag var ju tvungen att ta mig därifrån också.

De fick ta av mig utrustningen liggandes för jag tog mig inte upp annars.

Det blev avbryt på urnästlingen, radiokontakt med staben, ut till vägen, upp i en terrängbil med ganska mycket hjälp, in till regementets läkare som konstaterade att jag behövde röntgen. Fick kryckor, hoppade ut till bilen igen, Fredrik körde mig till Karolinska och där fick jag komma in och lägga mig på en gång, det var skönt. Ca 1½ timme senare kom ortopeden och klämde på mig. HÅRT. Det var ingen höjdare...
Tårarna rann i min fina krigsmålning (som väckte stor uppmärksamhet på sjukhuset, helt otippat...). Jag fick remiss till röntgen, efter ca 45 minuter kom det en herre och körde mig dit, värsta fina servicen, skulle jag ha gått hade det tagit hela natten. Nu fick jag ligga i min säng och åka!

Sköterskorna på röntgen tog TOLV plåtar på mitt stackars knä, underben och fot. Noga som bara den var de och sen fick jag åka säng ner igen.
Det tog ett bra tag så kom ortopeden tillbaka och berättade att det inte var något brutet. Så himla skönt!!
En sköterska kom och la en linda och sen fick jag linka ut igen på kryckorna. Kom tillbaka och la mig för att sova kl 01.20, sov kasst och klev upp kl 5.

Har tillbringat dagen i baksätet på en av övningsledningens bilar.
Haft det riktigt bra under tiden som min pluton sprungit i skogen och blivit blöta helt i onödan, utan att få skjuta ett enda skott. ;)

Nu ska jag försöka sova!
Kram!

...inte alltid som man tänkt sig. Istället för krig hela helgen blev det avbryt på tidig lördag kväll, fem timmar på Karolinskas akutmottagning, tolv röntgenplåtar och kryckor.. Hm..

Så har jag packat, tejpat foten´i förebyggande syfte och ska bara byta jeans mot m90, hämta Stina och sen är vi redo för strid!

Helgen spenderas alltså i de gröna kläderna, och överlever jag så hörs vi på söndag...

Kram och ha en fantastisk helg allihop, för det ska jag ha!

Ja, jag vet att det här kommer att låta heeelt vansinnigt, men jag fick världens roligaste lyckorus idag.
Inte för att min persona non grata skickade ett komplext sms i morse, nä, utan för det faktumet att jag för första gången på länge, länge, länge äntligen fick klättra upp och köra terrängbil igen...
Visserligen bara mellan garaget och förrådet på inhängnat område, men ändå. Det var roligt!

Nu ska jag ägna exakt en timme åt att diska och plocka undan här, och vänta på att min tvätt ska bli klar, sen väntar gymmet och fika på stan med grabbarna grus... Mer lyckorus åt miiig.

...och sen finns det andra sätt också...

På bilden; en extremt glad men trött sergeant med fem jordgetingstick (varav ett under ögat..), träningsvärk överallt och jätte, jätteblöta fötter.
Men det var det värt. Många gånger om. Jag fick ju faktiskt jobba med kroppen som omväxling (inklusive springa i skogen med full utrustning) och jag fick dessutom beröm. Ett beröm som gjorde mig så glad att jag knappt kom mig för att tacka. Vad säger man? Tack snälla du för att du ser vad jag gör och dessutom berättar det trots att vi aldrig träffats förr. Ja, just så. Tack sergeanten, you just made my day.

Nu går min leave mot sitt slut, på måndag morgon är jag på väg igen.

Ner till värmen, solen, vardagslunken, en massa skratt och bus och tok och alla roliga människor. Går in i slutfasen, snart står vi där och sjunger "Hemåt det bär..." Åh, vad jag kommer att gråta!

Dags att förbereda för morgondagen, då jag ska sticka akut till mor och far och försöka fixa deras internet, samt tvätta, packa och gå på "Mamma mia" med storasyster. Sista dagen i frihet. :)

Nästa gång vi hörs är det från landet långt borta.

Kram!