Intryck av olika händelser och personers tankar har på senaste tiden fått mig att börja fundera över livet.
Helgen spenderades med näsan i boken ”Alla sa vi skulle dö”, en bok om en vansinnig världsomsegling i en liten Vega – Sally Blue.
Tipset om boken fick jag av en vän som av olika skäl inte längre kan vara just det, min vän, men som trots det lever kvar i mina tankar när jag läser boken.
För huvudpersonen och han är ganska lika. Jag drar stora paralleller mellan deras längtan att kasta sig ut och se något nytt och deras otroliga dragning till det kalla och vilda havet.

Och även om det låter som en helt makalöst idiotisk idé att med livet som insats segla på en liten skuta runt världshaven, kan jag inte hålla med olyckskorparna som kraxar om förlisning och ond bråd död.
Jag kan bara förundras över deras dårskap och deras mod, det enda jag känner är avundsjuka.

För på något vis vill jag också. Jag – som blir sjösjuk så fort jag ser en eka, vill också kunna berätta för mina barnbarn någon gång om det DÄR äventyret.
Jag vet att mina eventuella eskapader förmodligen måste ske på land, långt bort från kojer och master och trasiga förstag. Frågan är bara vad jag ska göra.
Plötsligt känns resan med Jaya, som jag funderat på de senaste åren som en riktig semesterkryssning. Att segla med en båt som går för motor större delen av tiden, i havet utanför Thailand i tre veckor och få alla upplevelser bekvämt lagda i knät, det känns lite för mycket charter. Äventyrslusten är större än så.

Andra i min närhet kan tycka att jag redan haft en stor upplevelse, som packade en kappsäck och for till Kosovo i sju månader.
För de som var med mig där nere är den bedriften inte fullt lika häftig. Även om de här hemma visste att jag hade det lugnt och behagligt så förstår de inte riktigt HUR bra jag hade det. Det var inget äventyr att tala om. Vi gick förvisso skarpt beväpnade bland de civila på så väl flygplats som i livsmedelsbutiken när vi handlade frukt, men det största hotet mot oss var, precis som hemma, trafiken.
Klarade man sig bara levande ur den var hotet inte speciellt stort. KFOR-soldater var en vanlig syn för lokalbefolkningen och de visade för det mesta stor respekt.
Så något utöver det vanliga, absolut, men kanske inte direkt det man berättar för sina barnbarn om.

Jag inser även att mina barndomsvänner rotar sig allt mer, de skaffar barn och hus på löpande band, förlovar samt gifter sig, köper kombi och hund. Kanske är det något jag borde göra också, men av skäl som är pinsamt uppenbara är det inte heller direkt på att-göra-listan just nu. It takes two to tango, som det så fint heter.
För ett svindlade ögonblick hade jag chansen i januari, men tog den inte. För helt ärligt, att hoppa utan fallskärm har aldrig riktigt varit min grej. Fegheten gjorde sig påmind.
Med facit i hand var min önskan om åtminstone ett litet paraply i brist på fallskärm inte orealistisk, men det var det som blev början till slutet. Nödbromsen drogs plötsligt av två händer och det var det bästa, just då.

Men tanken finns där fortfarande. Äventyrslusten har väckts.

Jag har travat på jobbets stengolv i ynka två månader men är redan less. Någon frågade mig för en tid sedan varför jag är så trött på mitt jobb, om det var så att jag inte tyckte att det var ”fint nog”. Vi kan börja med det senare, det är absolut inte något fel på mitt jobb. Jag skäms inte på något som helst vis över det, jag har en yrkesstolthet större än ett kungarike, jag trivs stundvis riktigt bra, framför allt med stora delar av arbetskamraterna.

Men så är det neddragningarna, det är volymtapp som gör att vi blir allt färre som ska försöka upprätthålla servicen som vanligt, det är ett fysiskt tungt arbete som sliter på kroppen. Ständigt negativa tongångar. Sällan något fint att glädjas åt. Det är svårt att hålla motivationen uppe.
Jag fick en gång en besk kommentar från min arbetsledare på Clas Ohlson, som undrade om jag hade tänkt sitta i en postbil resten av livet (sagt efter att jag berättat att jag inte tänkt söka heltid på CO), och JA, är det så att jag blir kvar på Posten hela livet så är det så.

Dög det åt min pappa i över 47 år så duger det alldeles förträffligt åt mig också.

Det är bara det att när man jobbat med samma sak sedan man var femton år gammal så blir man ibland rätt mycket sugen på att se och uppleva något helt annat. Göra något där den ekonomiska motvinden inte blåser fullt så starkt, hela tiden.

Så jag gör vad jag kan, jag söker specialistofficersutbildning och utlandstjänst i så väl Afghanistan som Adenbukten. Jag funderar på att sätta upp ett mål att sträva emot, förutom Tjejvättern i juni. Nijmegenmarschen kanske. Om inte i år så nästa år. Eller varför inte en fjällvandring på semestern? Ja, det tål att tänkas på. Bolla fördelar och nackdelar, väga äventyrslusten mot fegheten.

Jag har också suget, precis som Danjel i boken och som… ja, som Nemo. Både den tecknade fisken i filmen och mannen som inte längre finns i mitt liv.

Så har jag bestämt mig. Bloggen får leva vidare. Jag insåg att jag på slutet bloggat mest för andra än för mig själv, men så är det inte längre.
Nu ska jag skriva för min egen skull, för att jag mår bra av att ventilera och fundera fritt i skriven text. Det här är min ventil, mitt andningshål från verkligheten där ute. Kanske blir texterna djupare än ni är vana, kanske inte.

Så vill ni följa med, varsågod, men vill ni inte så är det helt okej.
Jag skriver som sagt för mig och inte för er.

Så, here we go.

Under nästan två års tid har jag haft en börda på mina axlar. Jag har gjort saker och val som fått konsekvenser för andra än mig själv. Jag har hela tiden varit medveten om att det har varit fel, men ändå inte släppt taget.
Det man inte vet, det tar man ingen skada av, sägs det.
Men, nu vet personen ifråga precis vad jag gjort, och hatar mig för det.
Helt förståerligt, jag hade gjort samma sak i hennes sits.

Men min skuld i den här historien slutar där. För jag har betalat av med alla tårar jag spillt för länge sedan. Jag har aldrig räckt till, jag har gjort allt jag kunnat, provat alla medel, jag har släppt dig fri, jag har kämpat, jag har försökt med allt.
Min otillräcklighet har varit en tung sorg att bära, men nu har jag burit färdigt. Jag är fri.
Jag kommer alltid att minnas de fina sakerna, men jag kommer aldrig mer att sörja över det som varit. Jag är färdig.
Friheten jag möter är stor, ljus och varm. Känslan av att det finns en bra framtid där ute någonstans som väntar på att jag ska upptäcka den, gör mig glad. 

Så välkommen till den nya, något förbättrade versionen av både bloggen och mig. 

"här på gatan där jag gömmer mig
har hösten börjat tidigt
du hör vindarna från slummern
mellan grenar och blad
har du vaknat efter kraschen
har du samlat dina saker
när förtrollningen är bruten
är det dags att ge sig av

inget rinner ut i sanden
för en drömmare från landet
som varit mest i skymningens
flammande brand
en dag står han mitt i askan
med ett litet barn i handen
vilsen som en flykting
i sitt barndomsland

farväl Jupiter, adjö
jag måste läka mina sår
jag ser din singlande snö
dölja spåren där jag går

du vet, kvar fanns ingen undran
ingen lust och ingen skärpa
bara skatteskrapans skugga
och ett svidande drag
vi var starkare än mörkret
vi var snabbare än ljuset
vi var myten om oss själva
Jupiter och jag

farväl Jupiter, adjö...

jag ska sakna din välsignelse
när stormarna rasar
länge ska du fattas
i den vådliga stan
tack för skymningens sånger
tack för nattens alla lögner
tack för rodnaden om morgonen
och drömmarna på dan

tack för kriget mot dom kloka
för virvlarna i håret
tack för svaren på gåtorna
du la i min hand
jag ska minnas dina drömmar
jag behåller dina viljor
jag ska söka dina krafter
i ett farligare land

farväl Jupiter, adjö..."

Text; Lars Winnerbäck

Jag har slut på ord.

Kanske är det här slutet för bloggen, kanske inte.
Jag ska bida min tid och fundera.

Just nu måste jag koncentrera mig på det som faktiskt borde vara viktigast i mitt liv. Jag själv.

Tack för allt så länge. Kanske hörs vi snabbare än ni hinner märka att jag är borta.

Idag har jag varit otroligt effektiv. Har städat mina garderober och det behövdes verkligen.
Tre säckar ska till återvinningen, en kasse med jeans ska till mamma (som sparar för att väva en matta) och en del saker ska jag försöka kränga iväg på nätet. Några riktigt fina saker har jag lagt åt sidan och hoppas på att kunna sy in.

Rolig känsla när allt man provar hänger på kroppen, sånt gillar vi.
Mindre kul när man inser att man knappt har några kläder man kan ha... Fast det är ett kärt problem jag genast löste genom att gå in på H&M på nätet och kära ner mig i en massa saker.

Hihi.
"Fyndade" ett par stövlar på La Redoute också, får se om det är något att ha.

Nu ska jag baaara vika och lägga tillbaka de kläder jag ska spara, sen är det förmodligen dags att sova om jag ska orka upp till jobbet kl 6 i morgon.

Jag ska aldrig mer säga att jag inte kan.
Aldrig mer låta min svaghet sätta stopp för mina drömmar.

Aldrig mer vika ner mig innan jag ens försökt.

Jag har lärt mig av två mästare, herr E och världens bästa Lisa, att min svaghet inte sitter i musklerna utan i huvudet.

Den här gången höll det på att kosta mig drömmen om livet i gröna kläder och en framtid som officer.
Jag vet inte än om jag någonsin kommer in på utbildningen, men det spelar ingen roll nu, för att jag försöker är för mig ett sätt att visa styrka.
Jag tog upp kampen med det stora monstret på min axel som sa att jag aldrig skulle klara det.  Efter en helg av negativa funderingar hade jag bestämt mig för att kasta in handduken och ge upp redan en månad innan sista ansökningsdag. Men se, det fick jag inte. För det var någon som sa att jag var bättre än så. Så jag tog erbjudandet om hjälp, och tillsammans sparkade vi igång Projektet med dunder och brak.

Hade jag inte försökt hade jag fått fundera hela mitt liv, vad som hänt om jag gett det en chans, gett mig själv en chans.

Fem veckor in på Projektet kan jag konstatera att jag är starkare än jag trott, både i huvudet och i musklerna.
Att jag sitter här, 9 kilo lättare, 12,5 cm smalare bara i midjan, med ett humör som inte längre är en berg- och dalbana, med ett sockersug som numera är obefintligt och med en garderob full av för stora kläder... 

Det finns inga ord för hur tacksam jag är för att du tog mig i kragen Lisa, skakade om mig när jag som bäst behövde det. Tack räcker inte, men det är allt jag kan säga.

Jag ska i alla fall aldrig mer säga att jag inte kan innan jag ens har försökt.

Jag glömde en sak när jag summerade året.
Årets investering prylmässigt är, som jag skrev, helt klart min iPod. Men årets investering av mig själv, till mig själv måste ju vara operationen.

Det har gått ett år sedan jag la mig under lasern och det är något jag aldrig har ångrat, inte ens när jag låg med en sjal över ögonen i tre dagar utan att kunna öppna ögonen för att minsta ljus skar som en kniv. Som tur var hade jag pappa som tog hand om mig, gav mig ögondroppar åtta gånger om dagen och serverade färdigskuren mat i djuptallrik så att jag kunde äta med sked..

Att gå från ett liv där synen var klar till endast max 20 cm framför ögonen till att varje morgon vakna och se från första stund, är en otrolig upplevelse.  
Jag behöver inte leta glasögon på nattduksbordet, inte famla mig ut till badrummet för att hitta och försöka få i linser i morgontrötta ögon. Jag behövde inte släpa linser till Kosovo, inte vara rädd att mina ögon skulle bli för torra för linser i värmen där nere, inte vara orolig att glasögonen skulle gå sönder.

Mitt mörkerseende som blev en aning sämre efter operationen har repat på sig senaste två månaderna och nu känner jag mig inte längre osäker när jag kör bil i mörker. (Dock har jag konstaterat världens sämsta lyktor på min bil också, vilket inte precis underlättade!)

Så att investera i en ögonoperation var värt varenda krona!

Välkommen 2009!

Nyårsafton blev kanon..!
Ner till Stockholm, ett tvåtimmarspass på gymmet med Stina, bastu, dusch och fix, sedan iväg på fest hos Annelie, en fest som var riktigt, riktigt rolig!
Vid tolvslaget brassade grannen av några larmminor, ja, är man på ett skjutfält så är man! :) Vi tog inte Skolådan hem förrän klockan var halv tre.

På nyårsdagen tog vi ett varv runt Gardesmilen och det var härligt kyligt men soligt väder. Skönt att prata av sig en massa, hjälp vad jag saknar våra terapisamtal runt campen!

Sen har jag inte gjort så fantastiskt mycket av värde, jag har jobbat och tränat, blivit lätt förbannad och sedan lugnat ner mig.
Missat ett roligt samtal, hoppas det ringer igen, promenerat, städat, lagat mat i min nya wok, promenerat lite till... Ja, det är ungefär så mitt liv är nu, jobba, äta, träna, jobba, äta... ;)

Och sova, vilket jag ska göra nu! :)